Sjukvården är ett sjunkande skepp. Ungefär just nu för fyra veckor sedan fick jag enorma kramper i buken. Jag stod i kön på Konsum, det gjorde ont. Jag betalade min mat och kämpade mig hem. Det kändes som ungefär två kilometer när det i själva verket är 100 meter. Väl hemma tog jag en dusch, jag var genomsvett. Kramperna lugnade ner sig och hela buken var öm efteråt. Efter att jag rådfrågat en kompis med en läkarbok beslutade jag mig för att ringa vårdcentralen, jag fick en akuttid.
– Det är bara en liten infektion, du skall få tabletter, sa läkaren.
Jag knaprade tabletter i två veckor, mådde skit, var trött och orkade bara inget. Sedan efter kuren tog det ungefär en vecka innan jag blev pigg och klar igen. Det var en skön känsla.
Nu i veckan igen började det göra ont. Denna gång i njurarna. Igår ringde jag till vårdcentralen. Dom bad mig återkomma idag, det gjorde jag idag. Hon jag pratade med idag hade en tid för mig. Hon hade en tid för mig, otroligt va? Läkaren har tid att ta emot mig! Ja, det är sant! Faktiskt den 7 maj!
7 maj, det är tre jävla veckor dit, skall jag gå och ha ont i tre veckor, i njurarna! Jag kanske har grus i njurarna, enligt sjuksköterskan jag pratade med och dom vill att jag väntar i tre smärtsamma veckor?
Hur svårt kan det vara, det är bara att göra en datortomografi (CAT scan i eng. sjukhusserier) och sedan ge mig lite diklofenak.
Hur som helst, om det börjar göra riktigt ont igen kan jag ju ringa och få en akuttid. Igår fick jag sova med Alvedon, får se hur det går idag när jag skall jobba i baren.
