”Vita påsar, vita påsar, vita påsar, vita påsar” kunde alltid höras i kör från baksätet av bilen för 15 år sedan. Jag var sju år och min syster fem och varje gång vi paserade denna förtelse på en åker ropade vi ”vita påsar”.
Den största önskan var ändå att hoppa på dem. Min barndom erbjöd mig inte tillfället.
Up yours barndom – nu är det gjort. Trevlig fortsättning på sommaren. Jag återkommer regelbundet i höst med undantag för ett par spontanta sommarhälsningar.