Kategori: Film

Det här inlägget inleder jag på något ursäktande vis. Det borde jag inte behöva göra. Jag har rätt.

Jag har aldrig gett mig in i fildelningsdebatten nämnvärt mycket. Det känns lite hopplöst. Jag har inte kunnat sätta fingret på det. Fram tills nu.

Jag satt och läste boken All Marketers are Liars Tell Stories av Seth Godin och det fick min hjärna att snurra. Jag fick lägga ner boken och börja skriva på detta. Det som fick mig att tänka var en del i boken där Seth skriver om ramar i våra världsbilder. En sådan ram som Seth nämner är Filesharing is different from Stealing.

Jag förstår ”rättfärdigandet”. Fildelning och stjäla är inte samma sak.

Jag menar det verkligen. Innerst inne, vi som människor på ett sådant primitivt plan som möjligt. Skala av all form av civilisation och moderniteter hela vägen tillbaka till hjulet och elden. Människans grunddrifter på ett grundstadie. Tänk så. Jag och några kompisar brukade skoja om något vi kallade för reptilhjärnan kom fram när man festar och dricker mycket. Den består av tre F: fylla, föda och fortplantning. Tänk så.

Håll kvar tänket från ovan, så kör vi. Fildelning är något abstrakt. Det går inte att ta på en MP3. Internet är något abstrakt, du kan inte ta på Googles sökmotor. Skulle du kunna tänka dig att köpa något som inte finns? Troligtvis inte, det är en skitkass deal. Det är ungefär som att råka ut för ett Blocket-bedrägeri.

Återigen – kan du stjäla något abstrakt? Nej. Precis som fildelning inte borde kallas för stöld (men det är ändå fel – jag kommer till det).

Tänk reptilhjärnan igen. Lämna inte stadiet med de tre F:en, så kör vi vidare. Dina tankar är abstrakta och dina känslor är abstrakta. De går inte att ta på. Du skulle troligtvis inte kunna sälja dem (såvida du inte är en jäkligt bra storyteller och inte ens då skulle du vara 100% ärlig). Men tänk om någon kunde läsa dina tankar. Veta exakt vad du kände eller funderade över. De mest intima grubblerierna som du vill hålla för dig själv.

Jag vet. Det är inte så troligt att någon kan läsa dem.  Och det är ett urdåligt argument, såvida inte…

…du öppnade upp dig för en vän. I förtroende. Någon du litade på. Väldigt mycket. Du berättar allt helt ärligt. Eftersom det kan vara skönt ibland. Du tror det stannar där. Det gör det inte. Din vän berättar för sina vänner. Din väns vänner bloggar om det, skriver det på Facebook eller på Twitter. Nu vet alla om det. Det känns inte så bra va?

Att ha en MP3 på sin dator. Eller en film. Det är inte så ovanligt. Av all den musik och film som skapas så gör det inte så mycket om individen har en låt eller film eller två. Även om många bäckar blir en flod så är det ganska försumbart. Problemet är något helt annat.

Problemet är när du delar filen. Du ger den inte bara till EN vän som du gjorde före Internet, på ett kasettband eller en diskett. Du massdelar den via ex. torrents, kallblodigt och ogenomtänkt över hela Internet, till vem som helst. Du basunerar ut ”kom och ta gratis musik”. Det är inte ”hej kompis, jag hörde en jättebra låt på radio, jag spelade in den på en kassett till dig så du kan höra”.

Fildelning är inte att dela en upplevelse med någon man känner. Att ge ett kassettband till en vän med en låt inspelad från radio var att dela en upplevelse. Det var att berätta att man har en ny favoritlåt och man i ren vänskap ville presentera artisten för sin vän. Artisten förlorade inget på det. Den fick en ny fan om vännen också gillade låten. Annars hände inget. Kassetten blev så småningom överspelad. Vännen gjorde inte tio kopior och kastade ut dem i ett folkhav som något sorts kassettbandsregn.

Det är enklare med en MP3. Den är abstrakt. Utrymmet den tar upp på hårddisken är en fis i världsrymden. Och om en 1TB hårddisk är världsrymden kostar inte rymden många tusenlappar. Du köper en ny när rymden blir full av fisar.

Din MP3 blir obetydlig. Alla dina MP3:er, även om det är med din favoritartist. Så är den inte värd något. Den tar inte upp någon fysisk plats. Det tar inte upp någon annan plats heller som negativt påverkar din vardag eller ekonomi. Det är lätt att ge bort något som inte kostar dig något. Du blir ju belönad. Folk tycker om dig. Vem vill inte vara omtyckt? Är det inte det reptilhjärnan strävar efter?

I allt det där vimlet av beröm glömmer du nog något. Det här har kostat någon annan något. Artisten. En fantastisk storyteller som lagt ner sin tid och talang för att berätta vad han eller hon känner och tänker. Det mest intima. Och DU blottar artisten precis som din vän blottade dig när du öppnade upp dig i förtroende.

Artister är också människor. Det är superklyschigt att säga så. Nästan så jag vill sudda ut det jag precis skrev bara för att det är så klyschigt. Det är galet talangfulla personer. Men de är människor. Det är svårt att ta till sig.

Anekdot: Jag fick tillfälle att medverka på Grammisgalan 2012. En fantastisk föreställning med mingel, prisutdelning, middag och efterfest med Sveriges bästa artister.

Att visstas i samma lokal med stora idoler som Robyn, Veronica Maggio och Timbuktu var häftigt men samtidigt en ögonöppnare. Här stod vi i samma bar, samma pissoar  (för att inte krascha din världsbild: nej det var inte någon av de tre ovannämnda) och garderobskö. Som en helt vanlig kväll bland vänner. Jag har till och med en suddig iPhone-bild på mig och Robyn.

Blir det mer down to earth än så? Knappast.

Det är det som är stöld. Inte fildelning i sig. Det är stöld att ge bort något som någon annan medmänniska har gjort. Lagt ner tid på. Talang. Känslor. Tankar. Någon som öppnar upp sig för dig för att han eller hon vill få dig att känna något. Ge dig en upplevelse.

Det kanske fortfarande är svårt att se var skadan är skedd? Anti-fildelningslobbyn brukar köra med You wouldn’t steal a car. Det skulle du nog inte göra. Men fildela en bil? Det hade du nog gjort om du kunde. Din kompis köper en Porsche 911. En sådan vill du också ha, men plånboken hindrar dig nog. 800 000kr är inget som de flesta har löst liggandes i sparbössan.

Någon uppfinner ett sätt att fildela Porschen. En Porsche för 800 000kr som du kan få gratis. Utan att stjäla den. Porshen rullar in på torrent-sajten. Du startar ditt torrent-program och vips så står en exakt kopia av bilen som du kan rulla iväg i. Häftigt va? Ja, så häftigt att du låter 10 andra göra en kopia av din bil. De gör likadant.

Porsche har sålt en bil. Fått in 800 000kr. Den summan ska betala material och löner. Det gör den nog för den enda bilen de sålde. Tillkommer gör utvecklingskostnaderna för den modellen. Investeringar i lokaler, utrustning och verktyg. Och vips kostnaden den enda bilen 100 000 000kr att tillverka. Den ekvationen får nog ingen ihop.

Musik eller film kostar inte dig 800 000kr.

Felet är inte bara fildelarnas. Film- och musikindustrin har klantat sig rejält. De säger att fildelning är stöld. De har försökt allt för att stoppa dig från att stjäla något som inte finns. Det är svårt – och svårt att acceptera när någon får betala miljonskadestånd för det.

Spotify har gjort något fantastiskt. De har fattat grejen. De säljer inte musik. De säljer inte något som du inte kan ta på i form av abstrakt musik. De säljer en upplevelse. Upplevelser finns i reptilstadiet. Det ger dig något. Får dig att känna. Även om det är abstrakt.

Artisterna får sina pengar trots att musiken är abstrakt. Biltillverkaren Porsche får ihop sin ekonomi.

Det är det här som anti-piratlobbyn måste inse. De kan inte fajtas mot något som inte går att ta på. Att ta något abstrakt är inte stöld. Men det är fel. Du vill inte betala för något som inte finns. Det vore korkat.

Men du betalar gärna för en upplevelse och känsla. Något som ger dig glädje.

Kommentera gärna nedan eller skriv till mig på Twitter: @raskidaski